Delaktighet, en självklarhet när det gäller personlig assistans?

Som förälder till ett barn som är i behov av personlig assistans befinner man sig ofta i en ganska utsatt position och ordet delaktighet är tyvärr ofta inte en del av den upplevelse man har av den personliga assistans som ges. Men just delaktighet borde vara en självklarhet när det gäller föräldrar eller till och med hela familjer där ett barn är i behov av personlig assistans men tyvärr är det väl så att detta allt för ofta inte är fallet. Det som krävs för att man som förälder till ett barn som får personlig assistans ska känna sig delaktig är att de som tillgodoser den personliga assistansen och samordnar allt runt om kring detta också tar andra i barnets omgivning i beaktande när det gäller planering och utförande av den personliga assistansen. Kan ju tyckas att det så klart säger sig själv att assistansen ska ges och planeras utifrån alla i barnets omgivning liv, men så är ju inte fallet ofta. Vad detta beror på att det i praktiken är barnet som är den som är ”kund”, det är barnets behov som ska tas i beaktande men handlar det om just barn blir de föräldrar och andra i barnets familj avgörande för hur barnets behov ser ut och hur barnet mår och upplever sin levnadssituation. Tycker att det alltid borde vara en självklarhet att när det handlar om barn med personlig assistans ska detta samordnas i när samarbete med föräldrar/vårdnadshavare och barnets hela familj, alla dem som lever med och påverkas av hur den personliga assistansen planeras och utförs. Delaktighet för alla involverade borde således vara ledordet vid samordning, delaktighet för hela familjer.

En relation som ger mycket – personlig assistans!

Tänkte först i rubriken skriva en relation som ger liv, men det hade liksom låtit konstigt. Men det som då hade hänvisats till är att personlig assistans är en relation mellan två eller fler människor som ger den i behov av personlig assistans tillträde till livet utan för det egna hemmet, till det liv många av oss tar för givet. Ja, så egentligen hade väl inte den rubriken heller varit missvisande men kanske lite svårtolkad? Det som är tanke att belysa här är just att personlig assistans är mer än bara ett yrke som hjälper människor utan det är just ett sätt att bidra till att utsatta människor får ut mer av sitt liv än vad de hade kunnat få på egen hand. Det är många som skattar sig lyckliga att de lever i ett land där detta är något som samhället bidrar med, något vi kanske tar för givet, men det är ju helt fantastiskt. Här handlar det om en självklarhet att värdesätta alla människor och således anse det vara en självklarhet att alla ska få tillträde till samhället och få vara en del av det. Så, kanske ska rubriken ändras till ”en relation som ger liv”?